Libyens historia som italiensk koloni

När Italien började söka kolonier i Afrika låg Osmanska rikets provinser i Nordafrika nära till hands, och Italien betraktade provinserna i nuvarande Libyen som sitt intresseområde. Från 1911 invaderade Italien området och kunde relativt enkelt driva ut de osmanska styrkorna. Att erövra området blev dock svårare, och Italien drogs in i ett långvarigt kolonialkrig mot de libyska stammarna. Den islamiska Sanusiya-orden stod för ett särskilt starkt motstånd och Sanusiya-ordens ledare Idris blev småningom en samlande motståndsgestalt. Mussolinis fascistiska regering tänkte sig att göra Libyen till en italiensk provins, "Italiens fjärde strand" och uppmuntrade italiensk invandring till området. När Italien anslöt sig till axelmakterna i andra världskriget gav de libyska nationalisterna sitt stöd till de allierade. Nordafrika blev en viktig krigsskådeplats och när de allierade besegrade axelmakterna i ökenkriget, tog allierade styrkor över administrationen av Libyen. Efter andra världskriget förlorade Italien sina kolonier och frågan om Libyens framtid kom slutligen att avgöras av FN, som beslöt att ett självständigt Libyen skulle bildas.